HÄR IGEN

Fråga: hur lyckas denna lilla, högst oaktiva blogg ha fått hela nio (9) sidvisningar idag? Uppenbarligen har någon därute inte förlorat hoppet än. Känner mig därför manad och mycket motiverad att skriva lite igen.

Idag var en mycket lyckad och händelserik dag.

Det började med en timmes snoozning. Sedan stängde mitt internet av sig precis under en skypening. Upplyft av dessa goda tecken tänkte jag att idag! idag ska jag minsann inte bara sitta hemma och mögla utan faktiskt göra något, och tog mig till Stadtmitte för att äntligen gå på Museum für Kommunikation, något jag haft lust med i cirka ett år nu (är uppenbarligen en människa av mycket impulsiv och spontan karaktär). Efter två byten och lite U-Bahn-väntetid irrade jag runt i spöregnet och försökte hitta. Framför mig dök plötsligt en stor byggnad upp. Aha! "Museum", stod det med stora bokstäver på den. Drog slutsatsen att jag kommit rätt. Gick över gatan och upp till den stora porten. Drog i handtaget. "Det var mig en verdammt tung dörr", tänkte jag. Drog lite till. Dörren förblev stängd. Till vänster om mig pockade en liten, blå skylt på min uppmärksamhet. "ÖPPETTIDER", stod det på den. "Måndag: STÄNGT."

Jahaja.

Drog lite till i dörren bara för säkerhets skull. Den gick fortfarande inte upp. Precis när jag skulle vända mig om för att gå, gled porten ändå upp, som av sig själv. Förvånad tog jag ett steg tillbaka: hade muséet öppet i alla fall? Hade någon sett mina desperata ansträngningar och, i medlidande med mig, bestämt sig för att göra ett undantag och släppa in mig? Jag kikade in bakom dörren. Det visade sig att den inte hade gått upp av sig själv, för bakom den stod en liten, surmulen kvinna. Så ser alltså barmhärtighetens gestalt ut, tänkte jag, och log mot henne. Hon stirrade surt tillbaka. "Har du svårt att fatta eller?!", snäste hon till mig. "Vi har stängt! Lämna dörren ifred, bitte."

Skam den som ger sig! Nu hade jag bestämt mig för att uträtta något, och då skulle något uträttas, kosta vad det kosta vill. Kultur hade jag lust med, och tog mig några gator upp till Deutsche Guggenheim Museum, som som av en slump inte kostade särskilt mycket alls idag, då de alltid har gratis inträde på måndagar. När jag kom fram visade det sig att det låga priset (=ingenting) idag motsvarade utställningens innehåll. Runt hela muséet hängde stora skyltar: "GESCHLOSSEN wegen Umbau. Bitte kommen Sie am 5.7 wieder." Stängt på grund av ombyggelse. Story of today.

Nu hade jag fått nog av stängd kultur och tänkte, scheiss drauf. Åkte till Schöneberg och klippte håret (i efterhand kan jag fastställa att frisören faktiskt bara klippte ena sidan av mitt hår. Vet inte om detta ska vara hippt eller om hon bara glömde bort högra hälften av huvudet). "Om vi färgar dina toppar röda, så har du Tysklands flagga i ditt hår", sa hon allvarligt och pekade på min svarta utväxt och den blonda färgen som jag satte i själv förra månaden. Jag svarade att jag skulle tänka på det och i så fall komma tillbaka i veckan. "Gör det", svarade hon glatt och tillade att det bara skulle kosta 20 euro, eller 25 om jag ville ha en skonsammare färg. "Man skulle såklart kunna göra det hemma också, men risken är att håret skadas och bränns av då", tillade hon fundersamt.

Hm.