Börjar tvivla på mina läsares mentala hälsa.
torsdag 5 juli 2012
torsdag 28 juni 2012
ET TU, BRUTE.
Idag hände det. Jag har gått över till den mörka sidan. Brutit mina löften. Likt Brutus vänt mig om och huggit mitt forna jag i ryggen med en skarp, skarp kniv.
Idag köpte jag ett Brotaufstrich.
Brotaufstrich, tänker du, vad tusan snackar hon om? Jo, det ska jag tala om för er. Helt enkelt: Något en stryker på brödet. Hyllorna i mataffärerna här är fulla av det. Kylskåpen bågnar över. Kollar en i mathyllan i mitt WG hittar en inte mindre än en, två tre ...sju Brotaufstriche. Och nu alltså ett åttonde. Har alltid fnyst överlägset mot allehanda kikärtsochcurry-, paprikaochpumpa-, cashewnötterochlök-krämer som flyttat in och ut i kylskåpet här hemma, och tänkt att nähä! sånt kommer inte in i mitt fack! Hos mig äts det minsann bara ost! Redig ost!
Och nu har det alltså hänt, efter ett och ett halvt års aggressivt motstånd. Gick längs med gångarna på Lidl och fick syn på en liten burk mitt bland philadelphian. Tog upp den. Auberginekräm med feta? Smaskigt! Den tar jag! tänkte jag, och insåg inte mitt fatal förräderi förrän jag betalade för burken i kassan. Flyktens tid var förbi, och inte kunde en lämna tillbaka mat heller, hur nyköpt den än mådde vara. Kassörskan slog ut med händerna och himlade med ögonen åt min enträgna önskan. Snopet packade jag ned den till synes harmlösa burken i min väska och gick med tunga steg hemåt. Packade in dosan i kylskåpet, längst bak. Skamligt. Gick in på mitt rum och fällde en tår över mitt principlösa liv.
Timmar senare rumsterade jag återigen runt i köket. En macka? Ja, tack! Skar en skiva, och när jag öppnade kylskåpet pockade den lilla aubergineochfeta-burken direkt på min uppmärksamhet. Nu när jag ändå har köpt den... så illa kunde det väl inte vara att prova en liten munsbit av den? Öppnade förpackningen och ut vällde den mest ljuvliga doft. La en klick på mackan och bet av. Himmelskt. En klick till. Åh.
Så när ni ser mig på Lidl nästa gång, med skuldmedveten blick och en korg fylld av inlagd korv på burk, Buttermilch och en stor dosa Sauerkraut - säg inte hej. Då har jag syndat igen.
Idag köpte jag ett Brotaufstrich.
Brotaufstrich, tänker du, vad tusan snackar hon om? Jo, det ska jag tala om för er. Helt enkelt: Något en stryker på brödet. Hyllorna i mataffärerna här är fulla av det. Kylskåpen bågnar över. Kollar en i mathyllan i mitt WG hittar en inte mindre än en, två tre ...sju Brotaufstriche. Och nu alltså ett åttonde. Har alltid fnyst överlägset mot allehanda kikärtsochcurry-, paprikaochpumpa-, cashewnötterochlök-krämer som flyttat in och ut i kylskåpet här hemma, och tänkt att nähä! sånt kommer inte in i mitt fack! Hos mig äts det minsann bara ost! Redig ost!
Och nu har det alltså hänt, efter ett och ett halvt års aggressivt motstånd. Gick längs med gångarna på Lidl och fick syn på en liten burk mitt bland philadelphian. Tog upp den. Auberginekräm med feta? Smaskigt! Den tar jag! tänkte jag, och insåg inte mitt fatal förräderi förrän jag betalade för burken i kassan. Flyktens tid var förbi, och inte kunde en lämna tillbaka mat heller, hur nyköpt den än mådde vara. Kassörskan slog ut med händerna och himlade med ögonen åt min enträgna önskan. Snopet packade jag ned den till synes harmlösa burken i min väska och gick med tunga steg hemåt. Packade in dosan i kylskåpet, längst bak. Skamligt. Gick in på mitt rum och fällde en tår över mitt principlösa liv.
Timmar senare rumsterade jag återigen runt i köket. En macka? Ja, tack! Skar en skiva, och när jag öppnade kylskåpet pockade den lilla aubergineochfeta-burken direkt på min uppmärksamhet. Nu när jag ändå har köpt den... så illa kunde det väl inte vara att prova en liten munsbit av den? Öppnade förpackningen och ut vällde den mest ljuvliga doft. La en klick på mackan och bet av. Himmelskt. En klick till. Åh.
Så när ni ser mig på Lidl nästa gång, med skuldmedveten blick och en korg fylld av inlagd korv på burk, Buttermilch och en stor dosa Sauerkraut - säg inte hej. Då har jag syndat igen.
måndag 25 juni 2012
HÄR IGEN
Fråga: hur lyckas denna lilla, högst oaktiva blogg ha fått hela nio (9) sidvisningar idag? Uppenbarligen har någon därute inte förlorat hoppet än. Känner mig därför manad och mycket motiverad att skriva lite igen.
Idag var en mycket lyckad och händelserik dag.
Det började med en timmes snoozning. Sedan stängde mitt internet av sig precis under en skypening. Upplyft av dessa goda tecken tänkte jag att idag! idag ska jag minsann inte bara sitta hemma och mögla utan faktiskt göra något, och tog mig till Stadtmitte för att äntligen gå på Museum für Kommunikation, något jag haft lust med i cirka ett år nu (är uppenbarligen en människa av mycket impulsiv och spontan karaktär). Efter två byten och lite U-Bahn-väntetid irrade jag runt i spöregnet och försökte hitta. Framför mig dök plötsligt en stor byggnad upp. Aha! "Museum", stod det med stora bokstäver på den. Drog slutsatsen att jag kommit rätt. Gick över gatan och upp till den stora porten. Drog i handtaget. "Det var mig en verdammt tung dörr", tänkte jag. Drog lite till. Dörren förblev stängd. Till vänster om mig pockade en liten, blå skylt på min uppmärksamhet. "ÖPPETTIDER", stod det på den. "Måndag: STÄNGT."
Jahaja.
Drog lite till i dörren bara för säkerhets skull. Den gick fortfarande inte upp. Precis när jag skulle vända mig om för att gå, gled porten ändå upp, som av sig själv. Förvånad tog jag ett steg tillbaka: hade muséet öppet i alla fall? Hade någon sett mina desperata ansträngningar och, i medlidande med mig, bestämt sig för att göra ett undantag och släppa in mig? Jag kikade in bakom dörren. Det visade sig att den inte hade gått upp av sig själv, för bakom den stod en liten, surmulen kvinna. Så ser alltså barmhärtighetens gestalt ut, tänkte jag, och log mot henne. Hon stirrade surt tillbaka. "Har du svårt att fatta eller?!", snäste hon till mig. "Vi har stängt! Lämna dörren ifred, bitte."
Skam den som ger sig! Nu hade jag bestämt mig för att uträtta något, och då skulle något uträttas, kosta vad det kosta vill. Kultur hade jag lust med, och tog mig några gator upp till Deutsche Guggenheim Museum, som som av en slump inte kostade särskilt mycket alls idag, då de alltid har gratis inträde på måndagar. När jag kom fram visade det sig att det låga priset (=ingenting) idag motsvarade utställningens innehåll. Runt hela muséet hängde stora skyltar: "GESCHLOSSEN wegen Umbau. Bitte kommen Sie am 5.7 wieder." Stängt på grund av ombyggelse. Story of today.
Nu hade jag fått nog av stängd kultur och tänkte, scheiss drauf. Åkte till Schöneberg och klippte håret (i efterhand kan jag fastställa att frisören faktiskt bara klippte ena sidan av mitt hår. Vet inte om detta ska vara hippt eller om hon bara glömde bort högra hälften av huvudet). "Om vi färgar dina toppar röda, så har du Tysklands flagga i ditt hår", sa hon allvarligt och pekade på min svarta utväxt och den blonda färgen som jag satte i själv förra månaden. Jag svarade att jag skulle tänka på det och i så fall komma tillbaka i veckan. "Gör det", svarade hon glatt och tillade att det bara skulle kosta 20 euro, eller 25 om jag ville ha en skonsammare färg. "Man skulle såklart kunna göra det hemma också, men risken är att håret skadas och bränns av då", tillade hon fundersamt.
Hm.
Idag var en mycket lyckad och händelserik dag.
Det började med en timmes snoozning. Sedan stängde mitt internet av sig precis under en skypening. Upplyft av dessa goda tecken tänkte jag att idag! idag ska jag minsann inte bara sitta hemma och mögla utan faktiskt göra något, och tog mig till Stadtmitte för att äntligen gå på Museum für Kommunikation, något jag haft lust med i cirka ett år nu (är uppenbarligen en människa av mycket impulsiv och spontan karaktär). Efter två byten och lite U-Bahn-väntetid irrade jag runt i spöregnet och försökte hitta. Framför mig dök plötsligt en stor byggnad upp. Aha! "Museum", stod det med stora bokstäver på den. Drog slutsatsen att jag kommit rätt. Gick över gatan och upp till den stora porten. Drog i handtaget. "Det var mig en verdammt tung dörr", tänkte jag. Drog lite till. Dörren förblev stängd. Till vänster om mig pockade en liten, blå skylt på min uppmärksamhet. "ÖPPETTIDER", stod det på den. "Måndag: STÄNGT."
Jahaja.
Drog lite till i dörren bara för säkerhets skull. Den gick fortfarande inte upp. Precis när jag skulle vända mig om för att gå, gled porten ändå upp, som av sig själv. Förvånad tog jag ett steg tillbaka: hade muséet öppet i alla fall? Hade någon sett mina desperata ansträngningar och, i medlidande med mig, bestämt sig för att göra ett undantag och släppa in mig? Jag kikade in bakom dörren. Det visade sig att den inte hade gått upp av sig själv, för bakom den stod en liten, surmulen kvinna. Så ser alltså barmhärtighetens gestalt ut, tänkte jag, och log mot henne. Hon stirrade surt tillbaka. "Har du svårt att fatta eller?!", snäste hon till mig. "Vi har stängt! Lämna dörren ifred, bitte."
Skam den som ger sig! Nu hade jag bestämt mig för att uträtta något, och då skulle något uträttas, kosta vad det kosta vill. Kultur hade jag lust med, och tog mig några gator upp till Deutsche Guggenheim Museum, som som av en slump inte kostade särskilt mycket alls idag, då de alltid har gratis inträde på måndagar. När jag kom fram visade det sig att det låga priset (=ingenting) idag motsvarade utställningens innehåll. Runt hela muséet hängde stora skyltar: "GESCHLOSSEN wegen Umbau. Bitte kommen Sie am 5.7 wieder." Stängt på grund av ombyggelse. Story of today.
Nu hade jag fått nog av stängd kultur och tänkte, scheiss drauf. Åkte till Schöneberg och klippte håret (i efterhand kan jag fastställa att frisören faktiskt bara klippte ena sidan av mitt hår. Vet inte om detta ska vara hippt eller om hon bara glömde bort högra hälften av huvudet). "Om vi färgar dina toppar röda, så har du Tysklands flagga i ditt hår", sa hon allvarligt och pekade på min svarta utväxt och den blonda färgen som jag satte i själv förra månaden. Jag svarade att jag skulle tänka på det och i så fall komma tillbaka i veckan. "Gör det", svarade hon glatt och tillade att det bara skulle kosta 20 euro, eller 25 om jag ville ha en skonsammare färg. "Man skulle såklart kunna göra det hemma också, men risken är att håret skadas och bränns av då", tillade hon fundersamt.
Hm.
tisdag 8 maj 2012
11 FRÅGOR
Måhända är jag den som är sist på bollen av alla bloggar här ute i cyberspace, men nu tar jag mig i alla fall tid att svara på utmaningen som Linnéa skickat mig.
1. Vilken var din första skiva?
Min första skiva vet jag inte vilken det var, men jag kommer ihåg första gången jag köpte en singel. Jag var åtta eller nio år och min syster Rebecka, vår kusin Johanna och jag åkte in till Åhléns i Lund och där nere i källaren satt The Ark och signerade skivor, singlar, affischer och T-shirtar. The Ark, vilka är det, tänkte jag, och köpte en singel (It Takes A Fool To Remain Sane) jag inte förstod titeln på. 29,50 kostade den och jag minns att jag tyckte att det var så himla mycket pengar. När jag gick fram till bordet där bandet satt tog Ola Salo det vita pappersomslaget med skivan i ifrån mig och frågade vad jag hette. "Elisabet utan h", svarade jag och han upprepade vad jag sagt och skrev ned det på singeln.
När jag kom hem satte jag in skivan i min CD-spelare och lyssnade på den om och om igen, det fanns inte i min världsbild att jag inte skulle tycka om den. Istället blev The Ark mitt favoritband och jag kommer ihåg att jag kände mig speciell när jag lyssnade på singelns andraspår, (The Homecomer), som att jag upptäckt något som bara var mitt.
2. När du var liten, vad ville du då bli när du blev stor?
Jag ville bli påve. Sedan delfinskötare, TV-hallåa, journalist. Artist! Brukade sjunga högt inne på damtoaletterna när vi åkte ned till Tyskland om somrarna, tänkte att kanske var någon musikproducent på toa samtidigt och skulle höra mig och signa mig.
3. Om du bara fick äta en rätt till middag i resten av ditt liv, vilken skulle du välja?
Willys torkade tortellinis? Haha. Kanske ändå inte, när jag tänker efter. Den här frågan var svår! Jag tror jag skulle välja grillat.
4. Vilket är ditt favorit bio-snacks?
Morötter! Skämt åsido. Svenskt lösgodis i skamliga mängder, och söta popcorn.
5. Vilket är ditt bästa museum?
Kanske Deutsche Guggenheim, i alla fall efter deras senaste utställning (Found In Translation). Det finns så många muséer jag fortfarande vill gå på, Museum für Kommunikation, Art&Press-utställningen på Martin-Gropius-Bau, Museum für Kommunikation. Tyckte mycket om en utsällning som var på Judiska Muséet i början av året där samtida unga judiska konstnärer ställde ut sina verk.
6. Vilken av Astrid Lindgrens karaktärer kan du mest identifiera dig med?
När jag var liten var det Lisabet (från Madicken). Hon hette nästan likadant som jag och vi var båda småsystrar.
Nu vet jag inte riktigt men jag älskar Kalle Blomkvist-böckerna.
7. Vilka länder har du besökt?
Jag har aldrig varit utanför Europa men här i hemtrakterna har jag varit i Tyskland, Danmark, Portugal, Frankrike, Irland, Storbritannien, Lichtenstein, Schweiz, Österrike, Luxemburg, Polen, Slovakien, Tjeckien, och så Svea Rike, förstås.
Jag kom hem från Prag igår efter att ha varit där över helgen, det var nog en av de finaste städerna jag varit i.
8. Vilka tidningar brukar du läsa?
Förut brukade jag älska att köpa tidningar och bläddra igenom, glansiga omslag och glansiga ögon när jag läste texterna och kollade på bilderna. Elle, Glamour, och de tyska tidningarna Maxi och Jolie var mina favoriter. Men sedan blev jag så irriterad på att till och med Elle var så dåligt skriven att jag gav upp det där. Och sedan jag började jobba i bokaffären i September har de enda två tidningar jag köpt varit Zitty, en tidning om Berlin.
Sydsvenskan läser jag annars alltid när jag är i Lund, älskar deras Söndagsbilaga (som den såg ut för ett och ett halvt år sedan, har inte läst den på länge nu när jag är i Berlin) och har stenkoll på hela Kulturredaktionen. En gång kom faktiskt chefredaktören Daniel Sandström in en kort sväng på jobbet och jag började darra och blev helt superstarstruck.
9. Om du bara fick pryda väggarna med verk från en konstnär, vilken skulle du ta?
Mark Rothko, gillar att det är så mycket färg men ändå enkla block. Djupt, kraftfullt, lugnt.
10. Vilken film tror du att du har sett flest gånger i ditt liv?
Love Actually, utan tvekan. Kan den utantill. Eventuellt Sound of Music, där har ni tre timmar av pure joy.
Därefter kommer nog Joe Wrights version av Stolthet och Fördom och sen kanske Bridget Jones.
11. Vad är det bästa med den staden/orten där du bor nu?
Dynamiken, de breda gatorna (när jag kom hit igen efter att ha varit i Lund under julen var det som att jag kunde andas igen, det finns så mycket rymd här), gatukonsten, när staden blir grön på våren, alla ljuden, lukterna, att det är så stort och ändå känner jag mig aldrig osäker, att det alltid finns något nytt att upptäcka.
måndag 2 april 2012
KOMMER DU IHÅG?
Jag har tänkt ganska mycket på minnet den senaste tiden.
Det började med att jag läste Julian Barnes' "The Sense of an Ending", som handlar om en man som tvingas omvärdera ett visst antal minnen han har från sin studietid då han en dag får ett brev som ger honom mer information om det förflutna.
Tankar: vad är det som gör att vi kommer ihåg vissa händelser medan andra faller i glömska? Varför ändras ibland vår uppfattning av ett minne ju längre tiden går? Hur mycket går det över huvud taget att påverka minnet? Kan man minnas något man inte har varit med om och finns det i så fall sådana kollektiva minnen som är förankrade i det allmänna medvetandet?
If memory serves us, then who owns the master
How do we know who's projecting this reel
And is it like gruel or like quick drying plaster
Tell me how long til the paint starts to peel
Is it like Pyramus or Apollo or an archer we don't know
Though history repeats itself, and time's a crooked bow
Come on tell us something we don't know
...sjunger Andrew Bird i "Lazy Projector" på sitt nya album Break It Yourself, och för mig går hans text ut på samma sak som Barnes' bok. Hur lång tid tar det innan minnet av en specifik händelse kommer att blekna och skavas av i kanterna? Bird verkar dock mena att minnet är något som styrs av någon annan, att någon annan är den som håller i trådarna och manipulerar våra minnen av det förflutna, medan jag mer är inne på att den som manipulerar våra ihågkomster endast är vi själva - minnet är ju alltid subjektivt eftersom även varenda händelse vi är med om automatiskt tolkas subjektivt av oss själva.
Just nu pågår den fantastiska utställningen Found in Translation på Deutsche Guggenheim och även den kan tolkas i förhållande till denna diskussion om minnet - utställningen handlar om översättningar: vad som vinns och vad som går förlorat när ett språk översätts till ett annat och vad som händer när en händelse flyttas från en kontext till en annan. Och precis det är ju även det som händer med minnet - kontexten har ändrats och bedömningen av minnet måste således göra samma sak.
Idag var Anna och jag på Neues Museum och såg på egyptiska gravinristningar, de var otroligt vackra. Tänkte även där på vad tiden tar ifrån och lägger till och hur vi uppfattar allting utifrån den backgrundfakta vi har om dess ursprungliga kontext - ju mer information vi får om dess historia, desto mer kan vi utläsa av verket. I en sådan tolkning utgår vi ifrån att vi kommer fram till en slags allmän sanning, vilket jag tror att många av oss strävar efter att även komma fram till i våra förhållanden till våra minnen, vi försöker finna en slags överenskommelse mellan våra egna och andras minnen av en viss händelse, och den kompromiss vi kommer fram till betraktar vi som det objektiva händelseförloppet. Men kan vi någonsin helt bortse från den subjektiva lins genom vilken vi ser det förgångna?
Svammel och nedkrafsat mest för att jag ville ordna tankarna lite. Ordnade tankar eller inte, minnet är så himla intressant.
Det började med att jag läste Julian Barnes' "The Sense of an Ending", som handlar om en man som tvingas omvärdera ett visst antal minnen han har från sin studietid då han en dag får ett brev som ger honom mer information om det förflutna.
Tankar: vad är det som gör att vi kommer ihåg vissa händelser medan andra faller i glömska? Varför ändras ibland vår uppfattning av ett minne ju längre tiden går? Hur mycket går det över huvud taget att påverka minnet? Kan man minnas något man inte har varit med om och finns det i så fall sådana kollektiva minnen som är förankrade i det allmänna medvetandet?
If memory serves us, then who owns the master
How do we know who's projecting this reel
And is it like gruel or like quick drying plaster
Tell me how long til the paint starts to peel
Is it like Pyramus or Apollo or an archer we don't know
Though history repeats itself, and time's a crooked bow
Come on tell us something we don't know
...sjunger Andrew Bird i "Lazy Projector" på sitt nya album Break It Yourself, och för mig går hans text ut på samma sak som Barnes' bok. Hur lång tid tar det innan minnet av en specifik händelse kommer att blekna och skavas av i kanterna? Bird verkar dock mena att minnet är något som styrs av någon annan, att någon annan är den som håller i trådarna och manipulerar våra minnen av det förflutna, medan jag mer är inne på att den som manipulerar våra ihågkomster endast är vi själva - minnet är ju alltid subjektivt eftersom även varenda händelse vi är med om automatiskt tolkas subjektivt av oss själva.
Just nu pågår den fantastiska utställningen Found in Translation på Deutsche Guggenheim och även den kan tolkas i förhållande till denna diskussion om minnet - utställningen handlar om översättningar: vad som vinns och vad som går förlorat när ett språk översätts till ett annat och vad som händer när en händelse flyttas från en kontext till en annan. Och precis det är ju även det som händer med minnet - kontexten har ändrats och bedömningen av minnet måste således göra samma sak.
Idag var Anna och jag på Neues Museum och såg på egyptiska gravinristningar, de var otroligt vackra. Tänkte även där på vad tiden tar ifrån och lägger till och hur vi uppfattar allting utifrån den backgrundfakta vi har om dess ursprungliga kontext - ju mer information vi får om dess historia, desto mer kan vi utläsa av verket. I en sådan tolkning utgår vi ifrån att vi kommer fram till en slags allmän sanning, vilket jag tror att många av oss strävar efter att även komma fram till i våra förhållanden till våra minnen, vi försöker finna en slags överenskommelse mellan våra egna och andras minnen av en viss händelse, och den kompromiss vi kommer fram till betraktar vi som det objektiva händelseförloppet. Men kan vi någonsin helt bortse från den subjektiva lins genom vilken vi ser det förgångna?
Svammel och nedkrafsat mest för att jag ville ordna tankarna lite. Ordnade tankar eller inte, minnet är så himla intressant.
onsdag 14 mars 2012
6.3: EN TISDAG I BILDER
När mina händer frusit tillräckligt (var optimist och skippade vantar) och jag skulle vända hemåt beslöt jag mig för att gå hela vägen, och svängde in på Graefestrasse.
lördag 10 mars 2012
KIEZPROMENADE
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)