THE SECRET GARDEN

Gillar du liksom jag filmer som innehåller stora gamla herrgårdar ute på den engelska landsbygden, vild natur, hemliga nycklar, stora sovrum och ekande tomma korridorer? Mitt tips: The Secret Garden från 1993, som handlar om den lilla flickan Mary som då hennes föräldrar dör i en jordbävning i Indien tas om hand om sin farbror i Storbritannien. Men farbroderns stora kalla hus är ett ensamt ställe för en liten flicka och Mary börjar leka i den stora parken runtom huset istället. En dag får hon höra talas om en hemlig trädgård på området, och tillsammans med trädgårdspojken Dickon och Colin, Marys sjuka kusin som ligger gömd i ett hemligt rum inne i herrgården, utforskar hon den.

En film som jag och många med mig såg i skolan på mellanstadiet, men som är lika vacker än idag.

Screencaps av mig.

VOODOO MARKET

Den traditionella marknadsdagen är väl egentligen söndag, men i lördags var det VOODOO Market och som självutnämnd marknadstestare får man lov att strunta i dagarna då.

Om man hoppar av vid Ostbahnhof och tar sig ned till Schillingbrücke finns där små stickade skyltar uppsatta som pekar en in mot en liten lokal precis vid floden. (Man kan även följa strömmen av hippa människor så kommer man rakt på det.) En euro betalas i inträde och sedan är det fritt fram att gå runt i de svartmålade rummen och kika på små handtillverkade pryttlar, lite dyr second hand, dansa till DJn om man känner för det och - min favorit såklart: sätta sig vid smyckespysselbordet och bastla! Ett helt bord fyllt med pärlor, trådar, mynt och andra bastelgrejer. Lätt värt det! Annars skulle jag nog säga att VOODOO Market inte riktigt var min kopp te, lite för dyrt och lite för lite grejer.

Hipsterfaktor: smärtsamma 100%.

När jag åkte hem såg det ut såhär vid Ostkreuz:
Det är därför man bor i den här staden!

NYTTIG

Det som följde med i uteväskan någon gång förra veckan: plånbok, kamera, halstabletter, läppgojs, nycklar, mobil, blocktoberfest-flyers ...och en clementin! Så nyttig är jag.

KRAMPNITZSEE

Vinden ven och löven prasslade omkring oss där vi satt hukade i ett litet buskage, livrädda för att bli upptäckta. Hjärtat dunkade i bröstkorgen och benen darrade. Där! Hörde du något? Såg du också det där? Vi hade precis sprungit så snabbt vi kunde över hela anläggningen, gömt oss i ett övergivet hus, varit på väg att hoppa ut genom ett fönster två meter över marken och slutligen snubblande hittat ett gömställe, där vi nu befann oss. De två gamla gula Sovjetbussarna körde fortfarande omkring någonstans på området, spejandes efter inkräktare. Efter oss.

Hur hamnade vi här?

Lite utanför Berlin ligger det övergivna militärkomplexet Krampnitzsee, använt först av nazisterna och därefter av ryssarna. Ett tiotal byggnader står utspridda på den stora tomten, tomma och redo att besökas av vem som än hittat ut till detta ingenmansland och har nerver starka nog att smyga sig in. Starka nerver – ja, för läskigt, det är det*.

”Inga vakter”, hade jag läst någonstans och var alltså ganska lugn till mods när vi smet igenom stängslet och smög oss upp för den trädbeväxta backen upp till det närmaste huset. För att öka spänningen vände jag mig ändå om till Diane och sa att det alltid är bäst att vara försiktig. Avvaktande slank vi in på gårdsplanen till huset närmast. Ett fönster nära oss var sönderslaget och utgjorde en perfekt ingång till äventyret. Väl inne möttes vi av det mest självklara objektet att träffa på i en övergiven militäranläggning – ett stort, vitt, avhugget noshörningshuvud i gips. Såklart! Alltid dessa noshörningshuvuden som ska ligga och skräpa överallt. Rummet intill var befriat från djurkroppsdelar i udda material och innehöll istället sovjetiska väggmålningar, glassplitter och ölflaskor som vittnade om att vi inte var de första som smugit oss in här. Vi gick vidare in i byggnaden när Diane plötsligt utbrast ”Vad var det där?!”. Det där visade sig vara Dianes spegelbild som vi fått syn på i ett fönster. Nerverna på helspänn. Vi beslöt oss för att gå upp på de andra våningarna och såg en vacker vind och en öde mellanvåning med obehagligt knarrande golv.

Efter att ha kikat runt ett tag gick vi ut ur byggnaden och slogs av hur mycket varmare det var ute i den friska luften än inne i det iskalla, förfallna huset. Längs en gammal bilväg gick vi in i nästa hus, en stor grå byggnad inne i vilken vi fick nästa chock – en gammal fladdrande tapet som misstogs för ett byxben – men vi var fortfarande ensamma. I trappuppgången stod en gammal TV och i ett av rummen låg tapeterna i drivor på marken så att man kunde se deras baksida av ryskt tidningspapper.

Det var när vi gick ut igen och tillbaka på den gamla bilvägen som vi såg de två gula, sjuttiotalsliknande bussarna. Hade de varit där innan? Det tog ett tag att inse att dessa två fordon som smälte så väl in i omgivningarna antagligen inte var så vänliga som de såg ut och istället troligen var på jakt efter folk som olovandes smugit sig in hit. Med en försenad reaktion sprang vi tillbaka in i huset igen, tog oss till baksidan och det var när jag satt hukandes på fönsterkarmen, redo att hiva mig de två metrarna ned till marken som bussarna plötsligt kom från andra hållet och körde förbi utanför fönstret. Bara att kasta sig in igen, stå och darra i korridoren bland fladdrande tapetremsor och sedan ta sig ut ur huset igen, över den stora gårdsplanen och vidare in i nästa hus – men när vi var på väg att gå in i det hördes det en klonkande därinneifrån. Upphovskällan förblev hemlig: var det en annan människa eller bara vinden som spelade oss ett spratt. För rädda för att gå in (jag) sprang vi iväg mot ett par buskar och gömde oss under ett träd. En helikopter närmade sig i himlen ovanför oss, och bussarna fortsatte köra sin bana runtomkring oss. Paranoida var vi kanske, men även omringade. Vi bestämde oss för att det fick vara nog äventyr för en dag och att försöka ta oss ut. ”Om bussarna kommer förbi när vi springer över det här öppna området, då kastar jag mig platt ned på marken!”. Vi sprang över det öppna området, behövde inte kasta oss platta ned på marken, gick hukande längs med yttermuren och var sedan ute i friheten igen. Åh, friheten! Skrattiga och glada och adrenalinkickiga fnittrade vi oss iväg till busshållplatsen. Vi levde fortfarande!

Och det var historien om när Diane och jag åkte till Krampnitzsee.

...
För den intresserade kommer man enklast till Krampnitzsee genom att åka U7an till slutstationen Rathaus Spandau och därefter ta antingen buss 638 eller 639 i ungefär fyrtio minuter och gå av på stationen Krampnitzsee, där anläggningen ligger precis till höger om busshållplatsen.

*inte bara för mig som har fobi för skräckfilmer och tycker att Morden i Midsomer är höjden av obehaglighet.

FINA SAKER ONSDAG+ TORSDAG

ONSDAG:
♥ Klockan ringer 04:45 och jag är inte ens så trött som jag skulle kunna vara ♥ att komma in i butiken, sätta på Jack Johnson som är min ultimata Frühschichtmusik och bara känna mig glad och börja le ♥ jobbflams ♥ fika i Schöneberg ♥ sortera länklistan (åh, ordning!) 

♥ skriva ned tips på fina 1800-talsfilmer i min bästa anteckningsbok ♥ baka basbröd med rivna morötter i ♥ "The Bad in Eachother" av Feist (låt) ♥ "The Marriage Plot" av Jeffrey Eugenides (bok) 

♥ en jättemysig WG-Abend där alla åtta var samlade tillsammans för första gången, vi åt mat och drack lite vin (inte kidsen) och pratade bland annat om vilka högtider vi ska fira inom den närmaste framtiden (min fölsis, Lucia, St Nikolaus, första advent, "och andra advent, och tredje advent, och fjärde advent").

TORSDAG:
♥ lyssna på samma skiva fyra timmar i sträck på jobbet ♥ vardagsmotion: huka sig ned och resa sig upp igen x antal gånger när jag packade upp en mastodontlast med böcker ♥ äta morotsbröd och äpple till lunch 

♥ "I want to free my feet / from the broken glass and concrete" ♥ åka buss och bara stirra ut genom fönstret och tänka på ingenting ♥ linssoppa ♥ förra veckans Zitty, special om allas våran älskade (?) gentrifiering av Berlin ♥ den här lappen från Humboldt, där de först skriver en massa om att plugga tyska för utlänningar i Berlin, och sedan prompt tar tillbaka exakt allting de skrivit:

♥ fika med Alex ♥ gå en lång promenad genom Berlin tillsammans med UiB och kolla på ljusspel, fruktansvärt upphypeat och extremt fult. Men fin promenad trots utsikten! ♥ komma in och bli varm igen ♥ fyndad eneurostjocketröja som får duga som vinterjacka till familjen kommer och hälsar på ♥ att det inte är så lång tid till familjen kommer hit! Bara en vecka innan de första anländer ♥ ägg!!! ♥ redigera bilder och lyssna på musik 

♥ hur ljuset ser ut i köket om eftermiddagarna nuförtiden 

Idé från Punkelikat!, ursprungligen från Gala Darling tror jag.

EN RÖST FRÅN ÖST*

"Vi hade ganska många släktingar från väst som när de kom och hälsade på brukade berätta om hur det var att leva där, på andra sidan. Vi bara gapade när vi hörde deras berättelser. Jag visste såklart att det jag hade fått höra inte var något jag fick berätta för andra om, att jag inte fick säga allt jag visste i skolan. I kyrkan var det mer fritt att prata, men jag visste många som inte hade någon kyrka att gå till.

När muren föll förvånades jag över hur många som direkt flyttade till väst. Jag hade inte kunnat föreställa mig att lämna öst innan fallet och jag ville inte göra det efteråt heller. När jag åkte till väst kom det som en överraskning att verkligen se allt det som mina släktingar hade talat om; allt var nytt och allt var stort och av allting fanns det så mycket! Överallt luktade det sådär som i klädpaketen våra släktingar brukade ta med sig till oss. Men jag blev ledsen av att se att gamla vackra bagerier hade rivits ned och ersatts av nya kedjor.

De värden jag lärde mig som barn kommer alltid vara grunden för hur jag lever. Då, innan muren föll, märkte man stor skillnad på vad vi, jag och mina släktingar, tyckte var viktigt i livet. Så är det fortfarande. Jag har svårt för all den konsumtion som vardagen involverar numera; såfort jag går utanför dörren liksom skriker det på mig från alla håll och kanter. 'Köp detta!', 'Supererbjudande!', 'Nytt!'. Tyvärr märker jag hur jag själv ändå påverkats av det, hur mycket mer köpinriktad jag har blivit. Trots att jag inte vill det spenderar jag allt mer tid på att gå i affärer, att bara kolla lite.

Jag tror det är viktigt att inte tappa bort sig själv i allt som pågår runtomkring en. Att säga till världen att 'okej, du är som du är och du existerar därutanför fönstret, men jag behöver inte vara som du'."

*När jag frågade om jag fick publicera vårt samtal här, fick jag som svar att det enda problemet var att på internet vet man inte vem som läser vad och vad man kan använda sådant här till. Och sedan: "Aber mach es. Wir haben ja keine Staatssicherheit mehr." ("Men gör det. Stasi finns ju inte längre.")

TANZFABRIK

Jag har precis dansat för första gången sedan handbolls-VM!

När jag gick ut från lokalen och ned i den kyliga oktoberluften fylldes mitt huvud av en rad ur en Coldplay-låt; "...and I feel alive". Fick syn på min spegling i S-Bahn-fönstret och möttes av blänkande röda kinder.

Äntligen!!!

EN VECKA

Torsdag: Har utbildningsseminarium på jobbet, får reda på att Tomas Tranströmer fått Nobelpris i litteratur och tänker på en dikt av honom jag har uppe på väggen i mitt Sverigerum (vad pretto jag känner mig nu):

"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta 

som bara kan hittas av den som gått vilse"

Ett slag är slått för lyriken - hurra!
På kvällen bakar jag kanelbullar med vänner och får hela WGt att lukta zimt.

Fredag: Dricker vin hemma hos Nina och än en gång lyckas vi inte ta oss ut någonstans utan blir sittande hemma hos henne och pratar, pratar, pratar.

Hilda: Okej, jag tänker på en person...

Jag: Är han fiktiv?

Nina: Är det en man?

Jag: Är det Elvis? Är det Che?!

Hilda: Men! ...ja, det är det!

Jag: Kör en gång till och tänk på den andra då.

Hilda: Okej, jag tänker på en person...

Jag: Är det Fidel?

Hilda: Men Elisabet!!!

Älskar denna bild förövrigt, på något sätt ser jag ut som en pygmé och Marie som en jätte, fastän det inte skiljer så mycket mellan oss egentligen.

Lördag: Marie är på besök och vi går på Kulturforum och kollar på litografier samtidigt som vi pratar om allt som hänt sedan sist och allt annat som snurrar runt i våra huvuden. Äter indiskt på finaste restaurangen precis vid mig och gör en rundtur i WGt. På kvällen är det fest hos Riccarda med mustaschtema och ett litet finurligt band som har akustisk spelning i vardagsrummet.

Söndag: Julia, Marie och jag går omkring lite i Friedrichshain innan det är stor kakbuffé till Maries ära då det nämligen är hennes födelsedag! Vi sitter ute i solen och kränger i oss så mycket tyska maffiga bakverk som möjligt.

Måndag: Väcks av att Pappa ringer, bokar novemberbiljett till London (!!!), går på Rittersportmuseum med Marie och dubbel-Juliorna, sitter på en regnig busshållplats och läser, jobbar.

Tisdag: är en ganska händelselös dag men jag plockar med mig en fantastisk bok hem från jobbet! Det är som att författaren har plockat alla mina favoritteman att läsa om rakt ur huvudet på mig och blandat ihop dem till "The Marriage Plot" - amerikans collegemiljö, viktoriansk litteratur, Derrida och semiotik, ett triangeldrama, feminism, psykisk sjukdom och fördomarna som följer därmed, ett religiöst sökande, Indien... Fantastiskt! Huvudpersonen Madeleine går på seminarier med teman som "Women of Property in the Vicorian Novel", "Victorian Women Writers and the Woman Question" och "The Prison of Womanhood", och där jag ligger under täcket och läser skriker hela min kropp att jag vill också!!!

Onsdag: Går och simmar, pratar med min nya Mitbewohnerin (det är bara vi två hemma i WGt den här veckan), kelar med katten, kokar äppelmos i en släng av husmoderlighet och på kvällen kommer Nina hit för en fika (läs: frosseri utan gränser i choklad).

Torsdag: Jobbar igen, åker inom Häagen-Dazs en sväng och säger hej, kollar på film i svenska kyrkan.

Vad har ni gjort i veckan?