EN ÅRSDAG/ETT FÖRVERKLIGANDE

Om fem dagar är det ett år sedan jag flyttade till Berlin.

Ett år. Hjälp! Det är ju helt sjukt. Hur har tiden kunnat gå så snabbt? Ett år sedan Hilda och jag vinkade hejdå till familj på Lunds station, det var en kall tisdag, alldeles för tidigt för att egentligen vara uppe. Ett år sedan vandringar runt i ett rått och fuktigt Berlin, ett år sedan jobbsökande och bergochdalbanekänslor. Ett år sedan frihetsvolter i magen och eufori på tramen, sedan upptäcktsfärder och vilsevandringar, ett år sedan det bästa jag gjort i hela mitt liv.

Jag som bara skulle stanna sex månader. Och sedan bara sex månader till ...och nu sex månader till.

Samtidigt som inget har gett mig så mycket glädje och samtidigt som inget jag hittills gjort har varit så utvecklande, är det inte alltid enkelt. Att ha sin vardag på ett annat språk och med människor som lever med andra referenser och ibland även andra värdegrunder kan vara påfrestande, att inte alltid kunna säga vad jag tänker rakt ut, att inte kunna berätta en historia på ett sätt som får folk att skratta, att inte alltid kunna nå fram genom den hinna som att vara utlänning innebär. Ibland står jag där, på min sida av isen, och känner att jag inte kan delta, att jag blivit reducerad till en nationalitet som ingen har lust eller ork att se igenom.

I december fick jag en kommentar, "...men lev i nuet då! Det är här du bor! Hur kan du tänka så mycket på Sverige?!" Detta var även precis innan jag åkte till Lund över julen och mina tankar kretsade nästan bara kring hemfarandet, så mitt Sverigeprat var verkligen uppvridet på maxvolym. Jag tystnande och kom inte på något att säga - hur skulle jag kunna förklara för någon som bott i Tyskland i hela sitt liv hur det känns att bo utomlands? Klart jag tänker på Sverige! För Sverige är familj är vänner är barndomsminnen är framtidsvisioner, är ett hemma.

Men. Berlin också hemma. Det är hemma och jag trivs och jag älskar denna staden, älskar hur den får mig att må och utforska och glädjas. Det är hemma att träffa alla vänner, det är hemma att äta frukost i WGt och prata med den Mitbewohnern om allt vi tänker på, det är hemma att åka S-Bahn hem från jobbet en sen onsdagskväll. Det är verklighet och vardag, men inte mindre himlastormande och fantastiskt för det.

Det är underbart att flytta någonstans, till en helt ny plats. Tusen möjligheter och ingenting som håller en tillbaka. Världen är din och du kan forma den hur du vill, skapa något nytt av ingenting och så frön som blir rötter som blir ett liv, på en plats du kom till tomhänt. Inget ger en sådan kick som att tänka på hur mycket jag skapat och fått under detta år som gått!

Så om du känner att du har spring i benen, fötter som dansar längre och längre bort och ett huvud fyllt av drömmar och fantasier - ta språnget och förverkliga dem! Du kommer inte att ångra dig.

EN HIGH FIVE MED ANNA

Säg till om ni behöver klicka på bilden för att GIFen ska funka!

B-LAGE

Michi ville veta var jag brukar hänga så här kommer ett ställe jag tycker mycket om! Varje onsdag är det VoKü (förkortning för Volksküche) på B-Lage i Neukölln. Priset varierar från en till fyra euro(sar), du lägger den mängd du känner att du har råd med. De börjar servera vid åtta, men det brukar alltid vara smockat med folk som har lust att äta god (vegetarisk/vegansk) mat ute, dricka några öl och träffa nya människor, så var där i tid om du vill få bra platser!

AMSTERDAMER STRASSE 10

I litterära fotspår...

En av de bästa böcker jag läst är skriven av Hans Fallada och heter "Jeder stirbt für sich allein" (på engelska: "Alone in Berlin" och på svenska ska den tydligen heta "En mot alla" men jag har nog aldrig ens sett den översatt), som handlar om Otto och Anna Quangel som, efter att deras son dött som soldat i Hitlers armé, bestämmer sig för att göra något och följaktligen börjar skriva vykort med antihitlerbudskap som de delar ut i hela Berlin, med hemska följder för dem båda.

Falladas roman bygger på verkliga händelser och verkliga dokument -  rättegången (eller snarare "rättegången") mot Otto och Elise Hampel (som i Falladas bok dock fick nya namn).

Ända sedan jag läste boken i somras har jag velat besöka den adress där paret Hampel en gång bodde. I förrgår var det dags och jag cyklade iväg genom Wedding! En väldigt fin cykelfärd var det, på stora gator och små gator och över en himlans massa trafikljus. Jag var duktig och hade kollat upp hela vägen innan och till och med markerat på kartan - men tror ni inte att jag kommer in på Amsterdamer Strasse från freaking motsatt håll mot vad jag egentligen skulle ha kommit in på den?! Mitt lokalsinne alltså... Det är ju så att man blir rent knäpp.

Amsterdamer Strasse var en jättefin liten kullerstensgata med färggranna hus på, mysigt helt enkelt. Tyvärr var det nya hus som byggts på tomten (det gamla antar jag förstördes under kriget?) inringat av ett staket. Jag hade ju egentligen velat gå in och typ... ja, jag vet inte. Känna på huset? Detta gick alltså inte. Men jag fotade genom stängslet (se ovan) så att jag skulle ha bevis på att jag varit där.

När jag vände mig om från huset fick jag syn på sötaste lilla bilen någonsin! En liten hippierest bland höghusen. Gjorde min dag.

Ja, och sedan cyklade jag vidare lite runtomkring i Wedding i två timmar till eftersom jag inte varit omkring där så mycket innan. Har ingen aning om var jag var dock (host, obefintligt lokalsinne, host), men jag gillade det. Intryck: runt Pankstrasse är det livat! Berlin är, som vi nog alla vet, ganska stort, men det är lätt att glömma bort när man vänjer sig vid det. Kommer ihåg en av de första gångerna jag var vid Kotti (Kottbusser Tor) och bara "hjälp, storstad!", samma sak var det vid Pankstrasse. Den där härliga känslan av att upptäcka nytt.

"NEJ TACK, DÅ TAR JAG HELLRE EN KORV!"

Förutom ett förstulet inlägg i denna bloggs begynnelse har jag inte skrivit så mycket om mat här. Faktum är dock att jag tänker ganska mycket på just ...föda, och att äta - om inte supernyttigt så i alla fall okej.

Jag flyttade hemifrån i februari och från dess till och med juli struntade jag ganska mycket i vad jag stoppade i mig. Jag arbetade konstiga tider, och jag arbetade mycket. Ofta var det så stressigt på jobbet att vi inte hann äta något alls, och när jag kom hem vid ett på natten var det första jag gjorde att steka upp lite asiatiska grönsaker (åh, Lidls frysta grönsaker!) och äta med pasta. Om det var en lite lugnare arbetsdag beställde vi mat som vi skyfflade i oss i pausen. Hemma små-åt jag: macka och gröt och godis.

När jag flyttade tillbaka igen i slutet på augusti lovade jag mig själv att lägga mer tid på att laga ordentlig mat, något som jag följde duktigt i början av hösten (och nu har kommit igång med igen, därav inlägget). Dessutom var jag besatt av att även fota allting jag lagat. Mina mitbewohner (medboende) log roat mot mig när jag sprang iväg för att hämta kameran innan jag högg in på det som låg på tallriken, tills de en gång frågade mig vad tusan jag fotade min mat för.

Efter någon månad lade jag av med att föreviga minsta lilla munsbit, men idag tog jag för första gången på länge fram kameran igen för att fota vad jag lagat till mig själv. Ett enkelt mellanmål, men det gör det inte mindre gott.

Så - bananer, hallon, havregryn och kokos är min magiska formel! Knäppte en bild och två minuter senare var skålen tom. Gott!

Och ja, jag är medveten om att sådana här skriverier alltid låter så himla självgoda och "kolla på miiig!". Det är inte det som är meningen, jag ville bara skriva om att jag tycker att det har blivit roligt att laga mat igen och att liksom planera in tid för det. 

SAGE

Såhär bra bilder blev det en kväll när Simon, Hilda och jag (och Nina en kortis) var ute en gång innan jul. Inte världens mest lyckade foton, men en himla trevlig kväll!

"IN MY MIND, I'M PROBABLY THE BIGGEST SEX MANIAC YOU EVER SAW"

Okej, så en kort uppdatering då.

Idag jobbade jag och har inte gjort så mycket mer. Läste ut "The Catcher in the Rye" igår (bra!) och har idag börjat med "The Picture of Dorian Grey". Januari är klassikermånad, hittills.
*
Har ätit en överbliven scones från kvällsfikan med Lotte och Fanny här igårkväll. Lade igår även ut en lapp på köksbordet där jag förklarade att jag samlade på lustiga tyska idiomatiska uttryck, imorse var den fullskriven med små knäppisuttryck som jag ska försöka översätta.
*
Jag har haft konstant lock för örat i tre dygn nu så imorgon är det jag som går till läkaren!

Citatet i rubriken är från J.D. Salingers "The Catcher in the Rye".

KÄNNER SAMMA SAK EN GÅNG TILL

Skrev ett inlägg om mat som jag inte har postat men nu blev jag så nöjd med min kvällsmat att jag var tvungen att visa, i bästa kvalitet dessutom. Tortilla-bröd fyllda med spenat och lök, ugnsrostade tomater med ost och världens godaste sallad på morötter, äpplen och valnötter. Gott!

Annars vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om, det händer mycket men jag vet inte vad ni tycker är kul att läsa om! Är det kul när jag bara radar upp allt som hänt sedan sist, är det kul när jag skriver långt, är det kul när jag skriver kort, är det kul när jag skriver roligt eller är det kul när jag skriver allvarligt, är det kul med bilder, är det kul med betraktelser och text, är det kul med Berlintips, är det kul att veta hur det var i Sverige i julas eller är det kul med --- ja, ni fattar. Jag vet inte ens vem det är som läser ju! Blondinbella har 300 000 unika besökare i veckan, själv har jag den senaste veckan stoltserat med 103 sidvisningar. Men ändå! Vill gärna veta vad ni tycker så jag skulle bli glad om någon mer än min kära pappa och syster skriver lite om hur ni ser på det hela.

-

Vid Frankfurter Allee blöder gatorna punkter av ljus långt nedanför mig. En kvinna i vagnen vinkar till sin spegelbild i S-Bahn-fönstret. Jag har ingenting med mig, ingen bok, ingen mobil, ingen musik att lyssna på. Istället tar jag en kvart tyst för mig själv, hör på rasslet från rälsen och blickar ut mot en svart värld.

JAG HAR ETT JOBB

...precis som jag hela tiden haft!

När jag var i Lund över julen frågade Axel om jag egentligen arbetade eller inte eftersom jag inte skriver om jobbet här på bloggen. Kan glatt försäkra oroliga vänner om att jag fortfarande arbetar i Berlins troligen färggladaste bokhandel och att jag trivs jättebra där. Faktum är att vi ikväll ska ha jobbträff och gå ut och äta tillsammans. Det är dock inte mitt arbete som jag vill fokusera på här på bloggen. Då jag arbetar i genomsnitt tre gånger i veckan finns det mycket tid över till annat, och det är det som jag vill dela med mig av!

Hoppas ni har det fint, vart ni än är.