KOMMER DU IHÅG?

Jag har  tänkt ganska mycket på minnet den senaste tiden.

Det började med att jag läste Julian Barnes' "The Sense of an Ending", som handlar om en man som  tvingas omvärdera ett visst antal minnen han har från sin studietid då han en dag får ett brev som ger honom mer information om det förflutna.
Tankar: vad är det som gör att vi kommer ihåg vissa händelser medan andra faller i glömska? Varför ändras ibland vår uppfattning av ett minne ju längre tiden går? Hur mycket går det över huvud taget att påverka minnet? Kan man minnas något man inte har varit med om och finns det i så fall sådana kollektiva minnen som är förankrade i det allmänna medvetandet?

If memory serves us, then who owns the master

How do we know who's projecting this reel
And is it like gruel or like quick drying plaster
Tell me how long til the paint starts to peel

Is it like Pyramus or Apollo or an archer we don't know
Though history repeats itself, and time's a crooked bow
Come on tell us something we don't know


...sjunger Andrew Bird i "Lazy Projector" på sitt nya album Break It Yourself, och för mig går hans text ut på samma sak som Barnes' bok. Hur lång tid tar det innan minnet av en specifik händelse kommer att blekna och skavas av i kanterna? Bird verkar dock mena att minnet är något som styrs av någon annan, att någon annan är den som håller i trådarna och manipulerar våra minnen av det förflutna, medan jag mer är inne på att den som manipulerar våra ihågkomster endast är vi själva - minnet är ju alltid subjektivt eftersom även varenda händelse vi är med om automatiskt tolkas subjektivt av oss själva.


Just nu pågår den fantastiska utställningen Found in Translation på Deutsche Guggenheim och även den kan tolkas i förhållande till denna diskussion om minnet - utställningen handlar om översättningar: vad som vinns och vad som går förlorat när ett språk översätts till ett annat och vad som händer när en händelse flyttas från en kontext till en annan. Och precis det är ju även det som händer med minnet - kontexten har ändrats och bedömningen av minnet måste således göra samma sak.


Idag var Anna och jag på Neues Museum och såg på egyptiska gravinristningar, de var otroligt vackra. Tänkte även där på vad tiden tar ifrån och lägger till och hur vi uppfattar allting utifrån den backgrundfakta vi har om dess ursprungliga kontext - ju mer information vi får om dess historia, desto mer kan vi utläsa av verket. I en sådan tolkning utgår vi ifrån att vi kommer fram till en slags allmän sanning, vilket jag tror att många av oss strävar efter att även komma fram till i våra förhållanden till våra minnen, vi försöker finna en slags överenskommelse mellan våra egna och andras minnen av en viss händelse, och den kompromiss vi kommer fram till betraktar vi som det objektiva händelseförloppet. Men kan vi någonsin helt bortse från den subjektiva lins genom vilken vi ser det förgångna?


Svammel och nedkrafsat mest för att jag ville ordna tankarna lite. Ordnade tankar eller inte, minnet är så himla intressant.