fredag 27 januari 2012

EN ÅRSDAG/ETT FÖRVERKLIGANDE

Om fem dagar är det ett år sedan jag flyttade till Berlin.

Ett år. Hjälp! Det är ju helt sjukt. Hur har tiden kunnat gå så snabbt? Ett år sedan Hilda och jag vinkade hejdå till familj på Lunds station, det var en kall tisdag, alldeles för tidigt för att egentligen vara uppe. Ett år sedan vandringar runt i ett rått och fuktigt Berlin, ett år sedan jobbsökande och bergochdalbanekänslor. Ett år sedan frihetsvolter i magen och eufori på tramen, sedan upptäcktsfärder och vilsevandringar, ett år sedan det bästa jag gjort i hela mitt liv.

Jag som bara skulle stanna sex månader. Och sedan bara sex månader till ...och nu sex månader till.

Samtidigt som inget har gett mig så mycket glädje och samtidigt som inget jag hittills gjort har varit så utvecklande, är det inte alltid enkelt. Att ha sin vardag på ett annat språk och med människor som lever med andra referenser och ibland även andra värdegrunder kan vara påfrestande, att inte alltid kunna säga vad jag tänker rakt ut, att inte kunna berätta en historia på ett sätt som får folk att skratta, att inte alltid kunna nå fram genom den hinna som att vara utlänning innebär. Ibland står jag där, på min sida av isen, och känner att jag inte kan delta, att jag blivit reducerad till en nationalitet som ingen har lust eller ork att se igenom.

I december fick jag en kommentar, "...men lev i nuet då! Det är här du bor! Hur kan du tänka så mycket på Sverige?!" Detta var även precis innan jag åkte till Lund över julen och mina tankar kretsade nästan bara kring hemfarandet, så mitt Sverigeprat var verkligen uppvridet på maxvolym. Jag tystnande och kom inte på något att säga - hur skulle jag kunna förklara för någon som bott i Tyskland i hela sitt liv hur det känns att bo utomlands? Klart jag tänker på Sverige! För Sverige är familj är vänner är barndomsminnen är framtidsvisioner, är ett hemma.

Men. Berlin också hemma. Det är hemma och jag trivs och jag älskar denna staden, älskar hur den får mig att må och utforska och glädjas. Det är hemma att träffa alla vänner, det är hemma att äta frukost i WGt och prata med den Mitbewohnern om allt vi tänker på, det är hemma att åka S-Bahn hem från jobbet en sen onsdagskväll. Det är verklighet och vardag, men inte mindre himlastormande och fantastiskt för det.

Det är underbart att flytta någonstans, till en helt ny plats. Tusen möjligheter och ingenting som håller en tillbaka. Världen är din och du kan forma den hur du vill, skapa något nytt av ingenting och så frön som blir rötter som blir ett liv, på en plats du kom till tomhänt. Inget ger en sådan kick som att tänka på hur mycket jag skapat och fått under detta år som gått!

Så om du känner att du har spring i benen, fötter som dansar längre och längre bort och ett huvud fyllt av drömmar och fantasier - ta språnget och förverkliga dem! Du kommer inte att ångra dig.

4 kommentarer:

  1. Elisabet, du skriver så himla bra!:) Jag älskar läsa dina texter!! Och jag känner igen känslorna, som man har när man bor utomlands - långt bort från familjen och vännern. KRAM Julia:)

    SvaraRadera
  2. Håller med Julia, du skriver så bra! Du sätter verkligen finger på saker som jag känner igen med att bo utomlands och aldrig prata svenska om dagarna. Men samtidigt är det ju det som är så utvecklande....^^ Och det där med att inte ha samma 'referenser' som man skulle ha med svenskar, så sant alltså!

    känner inspirationen från det sista i inlägget - Man ska aldrig vara rädd för att hoppa fritt fall ! :D

    HA DET TOPPEN! /Johanna

    SvaraRadera
  3. Så himla fint! Önskar att jag hade mer egna erfarenheter att referera till, men tror ändå att jag kan förstå dina känslor lite grann. Och om jag säger så här, jag är lite avundsjuk på dig som har fått uppleva dem. :)

    SvaraRadera