AMSTERDAMER STRASSE 10

I litterära fotspår...

En av de bästa böcker jag läst är skriven av Hans Fallada och heter "Jeder stirbt für sich allein" (på engelska: "Alone in Berlin" och på svenska ska den tydligen heta "En mot alla" men jag har nog aldrig ens sett den översatt), som handlar om Otto och Anna Quangel som, efter att deras son dött som soldat i Hitlers armé, bestämmer sig för att göra något och följaktligen börjar skriva vykort med antihitlerbudskap som de delar ut i hela Berlin, med hemska följder för dem båda.

Falladas roman bygger på verkliga händelser och verkliga dokument -  rättegången (eller snarare "rättegången") mot Otto och Elise Hampel (som i Falladas bok dock fick nya namn).

Ända sedan jag läste boken i somras har jag velat besöka den adress där paret Hampel en gång bodde. I förrgår var det dags och jag cyklade iväg genom Wedding! En väldigt fin cykelfärd var det, på stora gator och små gator och över en himlans massa trafikljus. Jag var duktig och hade kollat upp hela vägen innan och till och med markerat på kartan - men tror ni inte att jag kommer in på Amsterdamer Strasse från freaking motsatt håll mot vad jag egentligen skulle ha kommit in på den?! Mitt lokalsinne alltså... Det är ju så att man blir rent knäpp.

Amsterdamer Strasse var en jättefin liten kullerstensgata med färggranna hus på, mysigt helt enkelt. Tyvärr var det nya hus som byggts på tomten (det gamla antar jag förstördes under kriget?) inringat av ett staket. Jag hade ju egentligen velat gå in och typ... ja, jag vet inte. Känna på huset? Detta gick alltså inte. Men jag fotade genom stängslet (se ovan) så att jag skulle ha bevis på att jag varit där.

När jag vände mig om från huset fick jag syn på sötaste lilla bilen någonsin! En liten hippierest bland höghusen. Gjorde min dag.

Ja, och sedan cyklade jag vidare lite runtomkring i Wedding i två timmar till eftersom jag inte varit omkring där så mycket innan. Har ingen aning om var jag var dock (host, obefintligt lokalsinne, host), men jag gillade det. Intryck: runt Pankstrasse är det livat! Berlin är, som vi nog alla vet, ganska stort, men det är lätt att glömma bort när man vänjer sig vid det. Kommer ihåg en av de första gångerna jag var vid Kotti (Kottbusser Tor) och bara "hjälp, storstad!", samma sak var det vid Pankstrasse. Den där härliga känslan av att upptäcka nytt.