KRAMPNITZSEE

Vinden ven och löven prasslade omkring oss där vi satt hukade i ett litet buskage, livrädda för att bli upptäckta. Hjärtat dunkade i bröstkorgen och benen darrade. Där! Hörde du något? Såg du också det där? Vi hade precis sprungit så snabbt vi kunde över hela anläggningen, gömt oss i ett övergivet hus, varit på väg att hoppa ut genom ett fönster två meter över marken och slutligen snubblande hittat ett gömställe, där vi nu befann oss. De två gamla gula Sovjetbussarna körde fortfarande omkring någonstans på området, spejandes efter inkräktare. Efter oss.

Hur hamnade vi här?

Lite utanför Berlin ligger det övergivna militärkomplexet Krampnitzsee, använt först av nazisterna och därefter av ryssarna. Ett tiotal byggnader står utspridda på den stora tomten, tomma och redo att besökas av vem som än hittat ut till detta ingenmansland och har nerver starka nog att smyga sig in. Starka nerver – ja, för läskigt, det är det*.

”Inga vakter”, hade jag läst någonstans och var alltså ganska lugn till mods när vi smet igenom stängslet och smög oss upp för den trädbeväxta backen upp till det närmaste huset. För att öka spänningen vände jag mig ändå om till Diane och sa att det alltid är bäst att vara försiktig. Avvaktande slank vi in på gårdsplanen till huset närmast. Ett fönster nära oss var sönderslaget och utgjorde en perfekt ingång till äventyret. Väl inne möttes vi av det mest självklara objektet att träffa på i en övergiven militäranläggning – ett stort, vitt, avhugget noshörningshuvud i gips. Såklart! Alltid dessa noshörningshuvuden som ska ligga och skräpa överallt. Rummet intill var befriat från djurkroppsdelar i udda material och innehöll istället sovjetiska väggmålningar, glassplitter och ölflaskor som vittnade om att vi inte var de första som smugit oss in här. Vi gick vidare in i byggnaden när Diane plötsligt utbrast ”Vad var det där?!”. Det där visade sig vara Dianes spegelbild som vi fått syn på i ett fönster. Nerverna på helspänn. Vi beslöt oss för att gå upp på de andra våningarna och såg en vacker vind och en öde mellanvåning med obehagligt knarrande golv.

Efter att ha kikat runt ett tag gick vi ut ur byggnaden och slogs av hur mycket varmare det var ute i den friska luften än inne i det iskalla, förfallna huset. Längs en gammal bilväg gick vi in i nästa hus, en stor grå byggnad inne i vilken vi fick nästa chock – en gammal fladdrande tapet som misstogs för ett byxben – men vi var fortfarande ensamma. I trappuppgången stod en gammal TV och i ett av rummen låg tapeterna i drivor på marken så att man kunde se deras baksida av ryskt tidningspapper.

Det var när vi gick ut igen och tillbaka på den gamla bilvägen som vi såg de två gula, sjuttiotalsliknande bussarna. Hade de varit där innan? Det tog ett tag att inse att dessa två fordon som smälte så väl in i omgivningarna antagligen inte var så vänliga som de såg ut och istället troligen var på jakt efter folk som olovandes smugit sig in hit. Med en försenad reaktion sprang vi tillbaka in i huset igen, tog oss till baksidan och det var när jag satt hukandes på fönsterkarmen, redo att hiva mig de två metrarna ned till marken som bussarna plötsligt kom från andra hållet och körde förbi utanför fönstret. Bara att kasta sig in igen, stå och darra i korridoren bland fladdrande tapetremsor och sedan ta sig ut ur huset igen, över den stora gårdsplanen och vidare in i nästa hus – men när vi var på väg att gå in i det hördes det en klonkande därinneifrån. Upphovskällan förblev hemlig: var det en annan människa eller bara vinden som spelade oss ett spratt. För rädda för att gå in (jag) sprang vi iväg mot ett par buskar och gömde oss under ett träd. En helikopter närmade sig i himlen ovanför oss, och bussarna fortsatte köra sin bana runtomkring oss. Paranoida var vi kanske, men även omringade. Vi bestämde oss för att det fick vara nog äventyr för en dag och att försöka ta oss ut. ”Om bussarna kommer förbi när vi springer över det här öppna området, då kastar jag mig platt ned på marken!”. Vi sprang över det öppna området, behövde inte kasta oss platta ned på marken, gick hukande längs med yttermuren och var sedan ute i friheten igen. Åh, friheten! Skrattiga och glada och adrenalinkickiga fnittrade vi oss iväg till busshållplatsen. Vi levde fortfarande!

Och det var historien om när Diane och jag åkte till Krampnitzsee.

...
För den intresserade kommer man enklast till Krampnitzsee genom att åka U7an till slutstationen Rathaus Spandau och därefter ta antingen buss 638 eller 639 i ungefär fyrtio minuter och gå av på stationen Krampnitzsee, där anläggningen ligger precis till höger om busshållplatsen.

*inte bara för mig som har fobi för skräckfilmer och tycker att Morden i Midsomer är höjden av obehaglighet.